Ekvationen av kvällens sammankomst är större än både x och y. In på scenen träder den synthorienterade konstellationen, som möts av ett galopperande jubel som ljuder likt en stark ström genom den lilla lokalen. Startskottet avfyras i form av käftsmällen ”Getting Closer”. Batteristen Bon Harris slår, glad i hågen, på trummorna som om en morgondag inte existerade. Det musikaliska inledningsskedet är både imponerande och underhållande, då sångaren Douglas McCarthy gör ett så pass oklanderligt jobb, att hans säregna stämma är svår att i livesammanhang skilja från bandets studioinspelningar.
     Kvällens nästa dragplåster är ”Down on Your Knees” (från "Industrial Complex"), avlöst av ”Shame”, där den utpräglade keyboarden klingar i takt med trumslag som studsar mot väggarna. Ett trumfkort ur den musikaliska skattkistan är ”Let Your Body Learn” som agerar publikfavorit i takt med karakteristisk rytmik samt frekventa danssteg i takt till den angenäma melodiken. I vissa skeden kan man nästintill urskilja ljuden av dominerande höftgung genom lokalen. Sammantaget vill man konstatera att detta varit en välpolerad show, från början till slut. [7/10]