Klubben, Stockholm
2010-02-19
Med nytillskottet ”World Domination” (2009) och ytterligare två tidigare albumsläpp har glamkvintetten Fatal Smile värmt sig vid den erfarenhetsmässiga lägerelden länge nog att öppna upp för Schweiziska platinaveteranerna Gotthard.
Trettio minuter efter utsatt tid väljer bandet att äntra scenen. Ljudet är från inledande stycke så insmickrande att sångaren Blade inte kan låta bli att i sekvenser ursäkta sig för detta missöde. Att denne sedan lägger på tok för stor vikt på tonhöjningar vid refränger och ej resterande textrader går dessvärre hand i hand med det katastrofala ljudet. Den instrumentala klockan klingar något högre, och bandet lyckas upprätthålla stämningen över golvnivå med hjälp av överflödiga rökmaskiner samt ett ihärdigt publikkonverserande.
Efter några glamdängor som ”Too Far Down” samt singeln ”Run for Your Life” från det senaste släppet, avslutas det knappt trettio minuter långa akten som hastigast på grund av den ihållande ljudrelaterade problematiken.
Då de musikaliskt kvalitativa beståndsdelarna transformeras till ett melodifestivalorienterat mässande (inklusive en förödande ljudbild) känns plötsligt den tidigare nämnda lägerelden otroligt avlägsen. [4/10]
Med ett beundransvärt antal meriterade bragder i bakfickan i form nio studioalbum följt av bland annat elva listettor, fem dubbelplatina och en guldsingel, har schweiziska Gotthard [intervju] förtjänat att förknippas med termen ”legend”. Bandets första liveframträdande i vårt avlånga land ägde rum under ett tidigt 1990-tal. Det är emellertid på senare tid bandet etsat spår inom Skandinaviens väggar, i och med senaste fullängdaren ”Need to Believe” samt ett antal större turnéer.
Spänningen cirkulerar kvickt genom luften i ett ytterst tidigt skede denna kväll, kontrat av starka jubel inom den välfyllda lokalens väggar, varpå veteranerna inleder kvällen med en dynamik som kan liknas vid en kraftig adrenalininjektion.
Adrenalinet fortsätter flöda på scen såväl bland publiken, och med gemytlig allsång i spetsen bjuds vi på leendeframkallande symfonier som ”Gone Too Far” samt ”Top of the World”, följt av Deep Purples ”Hush”; en nytappning som agerar publikröjare och visar sig vara allt annat än en anspråkslös kopia.
Följt av en svängig, energisk och välkomponerad inledning, visar sig Steve Lees röst vara något av det i särklass bästa jag avlyssnat i livesammanhang såväl digitalt. Resterande bandmedlemmar är dock ej att förglömma, då samtliga onekligen besitter stora musikaliska förmågor, där alla instrumentala partier oklanderligt avlöser varandra.
Mot föreställningens slut kompletteras den varierande setlisten med titelspåret ”Need to Believe”, hiten ”All We Are” samt guldkornet ”Anytime, Anywhere”, där välgjorda gitarrsolon avlöses av dynamiska bas- och trumpartier. (Spetsa sedan denna mix med en del intressanta element som keyboard, munspel samt akustisk gitarr.)
Den schweiziska kvintetten vinner publikens hjärtan och avlutar ett oförglömligt framträdande där järnet fortfarande är varmt, efter tjugo år. [9/10]
