Debaser Medis, Stockholm
2010-03-01
Svenska M.A.N har, precis som för fyra år sedan, fått uppdraget att agera förband i Skandinavien åt sina polare i Fear Factory. Vi recenserade nyligen bandets spelning på The Cave och ikväll är det alltså återigen dags för en spelning i huvudstaden. Bandet släpper sitt tredje album "Massive Audio Nerve" om tre veckor - något som sångaren Tony Jelencovich med glimten i ögat påpekar så fort han får chansen - men är fortfarande en ganska välbevarad hemlighet.
Jelencovich är en skillad frontman som i sitt uppträdande påminner en hel del om Phil Anselmo. Tillsammans med stabile trummisen Andreas Engberg, basisten Robert Hakemo och gitarrvirtuosen med orch-frisyr Robert Ritchiesse, skapar Jelencovich musik som ligger någonstans mellan Soulfly och Machine Head. Det låter ofta riktigt bra och liveframförandet kan man inte klaga särskilt mycket på; M.A.N är ett lyckat liveband inte minst med svenska mått mätt.
Fear Factorys Burton C. Bell gästsjunger på "My Own Sickness" på senaste plattan "Peacenemy" och gör detsamma på Debaser ikväll; lagom fritidsklädd kliver han upp på scenen framför något hundratal förvånade i publiken.
M.A.N är tillräckligt bra för att vara intressant, men jag kan inte låta bli att tänka att det dyker upp tolv-femton år försent; hade M.A.N. kommit i samma veva som Soulfly och Coal Chamber hade de med stor sannolikhet slagit ganska bra. De är dock värda din uppmärksamhet ändå, inte minst för sitt engagemang och sin inlevelse live. [7/10]
Det är mycket som är bra på pappret, och alla förutsättningar för en grym spelning finns: Fear Factory är ett nytänt band med en riktigt bra platta i ryggen, en låtlista som består av en tredjedel "Mechanize", en tredjedel "Demanufacture" och en tredjedel "Obsolete" plus tre hyfsat klassiska spår från bandets övriga katalog ("Archetype" och "Transgression" ignoreras logiskt nog helt i låtlistan), samt sist men inte minst en bra konsertlokal.
Att ha saker på papper och att ha dem i verkligheten är ju dock som bekant inte nödvändigtvis samma sak. När ljuset släcks och introtejpen startar är mina förväntningar på topp samtidigt som en rädsla att bandet inte ska kunna leva upp till förutsättningarna gnager i bakhuvudet.
Titelspåret från färska "Mechanize" inleder med sällan skådad intensitet och gåshuden infinner sig direkt; Burton C. Bell fräser och spottar ut verserna och skriker sig fördärvad i refrängen - helt underbart! Därefter följer ett tre-pack låtar från "Obsolete", där "Shock" sitter som en smäck och "Edgecrusher" cementerar det faktum att Fear Factory är tillbaka, bättre än någonsin.
Scenen badar i rök och till en början används bara vitt ljus och stroboskop, vilket förstärker bandets kliniska, industriella sida; det finns ingen hejd på den iskalla tyngd som levereras från scenen och som skakar hela Medborgarplatsen i ett mäktigt tordön.
Femte låten "Industrial Discipline" presenteras av en väldigt hes Burton C. Bell, vilket också visar sig senare under låten då rösten inte riktigt klarar de högre tonerna. Rösten hänger dock med utmärkt i lägre tonarter och Bells övriga prestation är bländande; han dompterar publiken föredömligt samtidigt som han gestikulerar och grimaserar sig igenom texterna och det känns som om han menar varenda ord.
Resten av bandet går inte heller av för hackor: nye, legendariske trumslagaren Gene Hoglan ser ut som om han skulle kunna spela de flesta låtarna med båda armarna bundna bakom ryggen, Dino Cazares mejslar leende fram både frenesi, tyngd och melodi ur sin gitarr och Byron Stroud står mest som ett bergatroll och pumpar fram felfria basgångar - Fear Factory 2010 är tveklöst en ultrasolid enhet.
"Acres of Skin" och "Linchpin" hämtas från "Digimortal" och funkar väl så där, men nya duon "Powershifter" och "Fear Campaign" återställer tillsammans med 18 år gamla "Martyr" snabbt ordningen. En snygg men lite ospännande "Resurrection" föregår en småbriljant "Final Exit" innan bandet lämnar scenen.
När Fear Factory återvänder händer något. Publiken som dittills varit hyfsat med på noterna förvandlas till en vrålande smältdegel när de första tonerna av "Demanufacture" ljuder genom PA:t. Alla tycks ha väntat på detta och det går inte att hitta ett missnöjt ansikte vart man än tittar; folk hoppar, folk headbangar och det bildas till och med en moshpit!
De följande tre låtarna är även de hämtade från "Demanufacture" och välkomnas lika varmt som titelspåret. När sedan "Replica" som sista extranummer dånar igång känns det nästan som att vi ska ramla ner på tunnelbaneperrongen som finns under oss; så otroligt mäktigt framfört är det. Det blir också en logisk avslutning på kvällen.
Efter en timme och trettiofem minuter kan jag konstatera att Fear Factory faktiskt levde upp till förväntningarna, även om det var lite skakigt mellan den utmärkta inledningen och den förträffliga avslutningen. [8/10]
Anders Nilsson
Foto: Robert Norgren
