2010-01-26
En kille som går under psydonymen "Gunface", bär en mäktig mustasch som prydnad och vars band bär kryptiska låttitlar som påminner om 4chan-memes så är det kanske svårt att se den gravallvarlige musikern, så tji fick jag då det visade sig att Mike "Gunface" McKenzie hellre ville diskutera sina förstärkare och konstiga fobier än mustascher.
– Nej nej, det är inte jag med den stora mustaschen. Det är vår basist (Greg Weeks), jag har bara en liten.
Okej, första frågan angående det hutlöst roliga Youtube-klippet där Greg rappar om sin mustasch får ett ganska pinsamt svar. Men till min tröst så skrattar Mike bara.
– Det är okej, men skulle vi kunna köra på de lite mer seriösa frågorna?
Ditt ord är min lag.
Man behöver bara spendera ett par sekunder med valfri skiva av The Red Chord för att inse att det är något av det mest tekniska du någonsin har hört. För nybörjare kan det låta mer som en avfallskvarn som blir våldförd av en galt, så säg mig, vilken mening tycker du summerar The Red Chord?
– Oj. Det här var faktiskt svårt… Jag skulle nästan säga att The Red Chord är riktigt högljutt, snabbt och vedervärdigt. Men, liksom, vi spelar det vi vill höra, så ja får väl bara anta att vi har vedervärdig smak och lite konstiga tankar, men samtidigt så måste man tänka vad det är man själv gillar. Det skulle aldrig falla mig in att spela någonting som jag inte gillar då musik, och i synnerhet metal, har varit en sådan enorm del av mitt liv sedan jag var nio år gammal.
Att kalla Mike någonting annat än scenräv vore grov förnimmelse, men i dessa Internet-tider där band kan slänga upp en låt på Myspace och få skivkontrakt och hundratusen vänner på ett par dagar så har en stor del av dessa människor valt att ta ett enormt avstånd från allting som är populärt och ”mainstream”. Mike säger skarpt ifrån.
– Om du försöker bunta ihop mig med denna grupp så måste jag säga att du har fel, jag spelar i ett populärt band och bryr mig inte ett piss om grupper har många fans. Iron Maiden och Voivod är ju minst lika bra nu som de var för tjugo år sedan. Dock har jag ett stort problem med dessa ”Myspace-band” som du nämnde, om du inte har passion för det du gör, varför ens göra det? Grupper som BrokenCYDE och…
Jag fyller in med Ohio-gruppen Attack Attack!, och hör en djup suck.
– Du slog huvudet på spiken.
Mike låter nästan deprimerad.
– Det är verkligen bottnen av brunnen, musikvärldens svartaste hål. Medlemmarna kan inte gilla vad det är de sysslar med, det är fysiksikt omöjligt och jag hatar att band gör såhär mot musik överhuvudtaget.
Hans känslor är definitivt förstådda, jag råder alla som inte redan har det att klicka in på Youtube och genomlida dess video ”Stick Stickly” och noggrant studera medlemmarnas koreografi.
– Fy fan...
Det blir tyst på andra sidan luren.
– Alltså, viss sympati har jag på ett sätt, man kan inte säga att det är nu alla dessa band har börjat titta ut. Det har ju alltid funnits folk som bara har gjort det för pengar, sex och knark. Så jag kan väl inte direkt säga att Attack Attack! är pionjärer av skitmusik.
Tror du inte att ditt egna intensiva musiklyssnande kan ha påverkat hur du känner? För folk gillar ju denna musik, så någonting måste de göra rätt.
– Jag är definitivt en musiksnobb, jag kände redan så som jag gör för Attack Attack! då grunge och nu metal var det som låg på allas läppar. Men, vem vet? Jag kanske börjar bli gammal, skrattar han.
På ”Fed Through the Teeth Machine” (2009) har Mike varit den flitigaste medlemmen då han själv(!) har spelat in alla gitarrspår då bandets förre gitarrist Johnny Fay bestämde sig för att lämna gruppen. Samt att han har skrivit ett antal låtar själv.
– Att spela in allting var inte så svårt, det kändes häftigt med att ha sådan kontroll över musiken och känslan att få till precis de riffen och solona man vill ha, myser han.
– Dock så är det en annan femma live. Vi har oftast varit tvugna att ha playback på rytm-sektionerna, men vi har även experimenterat med att ha flera förstärkare och ekopedaler.
Han försäkrar dock att detta endast är en tillfällig lösning.
– Jag är ju, som sagt, gammal och grå, flinar han. Vi kommer definitivt att hitta en ersättare tills nästa album, det här är kul men ett sådant fantastiskt jävla slit så att det inte är sant.
Mike fortsätter och kommer fram till att det alltid är kul att vara kryptisk, att se olika tolkningar på texterna i och med att folk kan vara en miljon ljusår från vad de egentligen handlar om. Något som är särskilt underhållande, enligt Mike. The Red Chords texter överlag brukar ligga på ett personligt plan och Mike själv erkänner och avslöjar vad en av hans låtar handlar om.
– Låtarna jag har skrivit är ”Embaressment Legacy”, ”Demoralizer” och ”Mouthful of Precious Stones”. ”Stones” handlar om... Ja, mig själv, ungefär. Det är en parodi på en urlöjlig rädsla jag har, nämligen oral hygien. Det är lite skämmigt och konstigt, men det äcklar verkligen bara skiten ur mig.
Så efter två decennier av aktivt metallyssnade, där ämnen såsom nekrofili, våldtäckt och mord diskuteras, så är mitt intervjuoffer mer rädd för prylar du har haft i munnen.
– Jag vet inte riktigt vad du hade förväntat dig, fnissar han. Jag är bara en vanlig svennebanan som gillar att dricka en kall öl och att titta på Discovery Channel.
– Faktum är att vi faktiskt fick fram titeln till senaste skivan från ett program på Discovery channel.
Verkligen?
– Ja! Det var det där programmet ”Hur funkar det?”, en tandmaskin är till för att fixa dragkedjor så att de får de där tänderna.
Uttrycket skenet bedrar har nog aldrig passat bättre än i just detta tillfälle.
Nuvarande line-up:
Guy Kozowyk – Sång
Mike "Gunface" McKenzie – Gitarr
Gregory Weeks – Bas
Brad Fickeisen – Trummor
Diskografi:
2009: Fed Through the Teeth Machine
2007: Prey for Eyes
2005: Clients
2002: Fused Together in Revolving Doors
Sam Nordmark
Foto: Jan Wuytack
