Mike Gallo är ett sådan där perfekt intervjuobjekt; han svarar snabbt, men utförligt på mina frågor, och efter att vår intervju är sammanfattad så har det bara gått cirka tio minuter, och ändå så har jag lyckats veta om Mikes egna syn på hardcore anno 2011, att de är ett hardcoreband med metalinfluenser som inte spelar metalinfluerad hardcore och att hardcore är ett livslångt löfte som man inte bryter.
     – Det är ju bara så, om du har investerat mer än 30 år i någonting så kommer det bli det enda du har på minnet. Vi har själva insett att det här är det enda vi kan och vill göra tills vi dör. Vinnie (Stigma, gitarr) var ju med och startade gruppen, och har nått 50 nu, det känns inte rikigt som att byta karriär nu idag skulle vara någonting aktuellt för honom över huvud taget.      Titeln på gruppens nya album, "My Life, My Way" är ungefär en perfekt beskrivning utav bandet och dess medlemmar, det är hardcore som är deras A och O. Ett bevis på deras hängivenhet är utan tvekan deras turnéschema som de har följt sedan 2007, i och med släppet av bandets näst senaste album "Warriors". Det enda avbrottet de har haft på denna turné har varit då Mikes bror Steve Gallo bestämde sig för att hoppa av gruppen.
     – Det var runt omkring 2009, tror jag, och det har faktiskt varit det enda avbrottet i vår eviga turné. Nu har vi Pokey (Mo, trummor) med oss som även han har cirka 20 års erfarenhet utav hardcore i bagaget ifrån hans grupp Leeway, och det var under den här dötiden som vi började skriva på "My Life, My Way". Bandet har verkligen inte stått stilla under dessa fyra år, om man säger så. Även jag, Vinnie och Roger (Miret, sång) har jobbat på egna projekt, jag och Vinne har gruppen Stigma tillsammans, och Roger jobbar hårt med sin grupp The Disasters. Vi är allihopa dock eniga om att alltid ha Agnostic Front som huvudintresse, och hittills så har vi lyckats väldigt bra med att behålla våra sidoprojekt som sidoprojekt, skrattar han.
     Mike anser inte heller att gruppen gör samma skiva om och om igen, fastän de själva har nått åldern där individer och band riskerar att just spotta ur sig samma album om och om igen. Här hjälper även sidoprojekten till i det kreativa skapandet då Rogers albumaktuella sidoprojekt Roger Miret and The Disasters påminner mycket om street-soundet som Agnostic Front spelade i början av 2000-talet.
     Men den mest "missuppfattade" tolkningen av gruppen, enligt Mike, är att de jämt och ständigt kallas för ett hardcoreband som spelar metal. Kanske inte så konstigt då bandet nu är signat till Nuclear Blast och även spelade in skivan med Erik Rutan (Hate Eternal, Morbid Angel, Ripping Corpse).
     – Vi går aldrig in i studion men en helt klar vision av hur det ska låta. Det är klart att vi är medvetna om att fansen vill att vi ska låta på ungefär samma sätt som vi har gjort genom bandets historia, och det kommer vi aldrig ändra på, men just detaljer som att vi blandar in metal i vår musik kommer bara rent naturligt. Vi är ett hardcoreband som spelar hardcore, vad som influerar oss just då i stunden definerar inte oss.
     Då kanske den obligatoriska följdfrågan är; hur låter det här albumet? Mer metal eller hardcore? Mike skrattar.
     – Definitivt mer hardcore än "Warriors", om det var svårt att få till en hardcoreskiva med Erik Rutan? Knappast, han är extremt duktig på att få till ett levande ljud ur skivan, han ahde inte så mycket med själva låtskriveriet att göra. Han gjorde det vi bad honom att göra, och då har han helt klart gjort sitt jobb!




Mot slutet av sin bok "American Hardcore: A Tribal History" slår författaren Steven Blush fast i att det som var hardcore dog år 1986, och att den "riktiga" scenen dog i den stunden. Hans uttalanden har blivit väldigt kritiserade, och Mike Gallo är inget undantag.
     – Om han inte diggar någon hardcore som kom ut efter 1986, skitskoj för honom. Jag bryr mig inte. Men om någon släpper ett publicerat verk som har möjligheten att nå ut till tusentals människor så känns det jävligt trist att få behöva se och höra om hur ens band och liv uppenbarligen inte fyller ett bra syfte. Men jag känner allvarligt talat att han har så mycket fel som man kan ha på den punkten, faktiskt, det som gjorde den där första vågen av hardcore så intressant och intensiv var det faktumet att den helt och hållet begränsade sig till Amerika, den fanns ingen annanstans, och det är det som är skillnaden idag. Idag så har vi inte hardcore för "oss själva", idag så delar vi den med så gott som vartenda nation på planeten, och jag måste bara säga att det är fantastiskt. Att vi har fått möjligheten att lira i så många olika länder på grund utav vår och fansen passion för musiken är otroligt roligt, och jag ser egentligen inte ett slut på detta heller.
     Mike och Vinnie visade även sin uppskattning för sina fans genom att besvara på frågor som fansen hade skrivit på dess Facebook-sida, däremot så gjorde de det framför en kamera och ett ustream-konto.
     – Det var extremt roligt, vi höll nästan på i en timme med att svara på fansen frågor. Jag ser verkligen positivt på sociala mediers inflytande, jag tror att vi lyckas bibehålla många fans genom att visa att vi är aktiva och även bjuder upp dem till dans, om man säger så. För det det hela handlar om, i grund och botten, är inte att vara fast i tiden, utan om musiken. Det enda som vi vet hur man gör.




Nuvarande line-up:
Cam Pipes – Sång
Justin Hagberg – Gitarr, bas
Shane Clark – Gitarr
Ash Pearson – Trummor

Diskografi:
2009: Here Awaits Thy Doom
2007: Fire Up the Blades
2004: Advance and Vanquish
2002: Battlecry Under a Winter Sun