This Is Dramacore
-, release 2010-04-29
Ett förlöjligande av all dramatik världen har att erbjuda i en av årets hittills mest dramamusikaliska förpackning ger en ljuvt ironisk eftersmak. Evestus har fyllt ”This Is Dramacore” med de bästa elementen klassisk musik har att erbjuda tillsammans med hårda industribetonade slagverk och levererar ett av de mäktigaste albumen hittills i år enligt min mening.
Det hela börjar som så ofta görs med en föråldrad radiosändning i spåret ”Demons of Fame” och tempot dras upp på en gång. Evestus stoltserar med hela sitt arsenal redan i början och värmer upp inför titelspåret ”Dramacore” som är en av de argaste låtarna på länge, är du ett fan av medryckande riff skall du definitivt hålla öronen öppna när detta koncentrat av ilska drar igång. Inte att förglömma är det bisarra men melodiska örhänget ”Pikachu Warriors” som blandar ned några riktigt intressanta trumkomp i mixen och fortsätter med samma aggression som tidigare. Värt att nämna här är att mannen bakom Evestus är en professionellt tränad jazzbatterist och nog slinker den influensen in här och var. Sällan hörs en ensam baskagge på varje slag, ”This Is Dramacore” bjuder på bra mycket smakfullare örongodis än så!
Spåret ”Dramajunkie” tycks sammanfatta huvudbudskapet av albumet om möjligt än bättre än det som slutligen valdes och ibland tycks det massiva ljudlandskapet bli aningen mycket att ta in. Visst ges man andrum stundvis, och den episka låtstrukturen tonas emellertid ned i den nästsista låten ”Gone” och nog känns det som ett melankolisk, dystert avslut innan slutspåret ”So In Love” bjuder på ett sista ryck innan det hela sakta men säkert tonas ned helt och hållet.
En av årets bättre plattor kommer enligt min mening från Estland och bandet Evestus. Alltför sällan hörs skivsläpp av denna kvalitet inom samma genre, sällan spenderas så mycket tid på detaljerna vilka gör detta album inte bara till en samling låtar i följd, utan till en föreställning i särklass. Inte skall heller de visuella egenheterna gå obemärkta; en eloge till den galna estetiken som plattan paketerats med. Mycket bättre än så här blir det inte. Personligen kommer jag att hålla ögonen öppna på denna aktör, och jag rekommenderar er att göra detsamma.
Plattan avslutas på samma sätt som den började ”good bye, good bye” sjunger vad jag bara kan gissa är en dam från en inspelning av nittonhundratalets första radiosändningar. Hej då på dig själv, och på återseende Evestus! [9/10]
Sebastian Östlund
Foto: Grete Stitch Laus
