Texterna skildrar en allt annat än vacker verklighet men är i sig själva helt underbara. Man låts tolka, tänka och tycka, inte allra minst i ”Counterfeit” och ”Catatonic” vilka står på varsin sida om det mer dansanta och lekfyllda spåret ”Vermin”; innehållandes få ord men desto mer glitch och groove. Spänning är ett element som Angelspit bemästrar väl, och en bidragande faktor är utan tvekan tillskotten Chris Kling (tidigare medlem i Hanzel und Gretyl) på trummor och Valerie Gentile (f.d. medlem i The Crüxshadows) på sönderdistad gitarr. I ”Hello My Name Is” vidareutvecklar Angelspit såväl sig själva som sin musik, med influenser från tidigare material och honnörer mot släpp som ”Krankhaus” (2006) samt ”Blood Death Ivory” (2008) tycks bandet blicka framåt, med punken i bagaget, metall i sinnet och industrin runtomkring.
Vokalissan är mångfacetterad och blandar en rivig attityd med lättsam sång och i ”Jailbait” även påträngande viskningar. Genom gitarriff som viras runt av taggtrådsliknande synthar skapas en råhet i soundet som går många industriband förbi; detaljerna i samtliga instrument bibehålls i fusionen, inget av intresse skjuts till bakgrunden. Musiken är teknisk, inte techno; elektronisk, men också organisk, där sång blandas med vocoders som ett typexempel på detta. Call and response används flitigt, vilket gör musiken lätt att följa, men med det sagt hör plattan inte bara hemma på de lite tuffare, lite mörkare dansgolven utan kan tveklöst lyssnas igenom i ens ensamhet. En välartikulerad och välorkestrerad attack mot det som är fel i samtiden har vi här – och det är i denna kritik vi hittar mycket av djupet i materialet.
Produktionen skall inte glömmas, ljudrymden är välbalanserad. Med det sagt är plattan dock på helt andra sätt instabil och redo att explodera. Sistaspåret ”Violence” väger tungt med sin strävhet, en låt i klass med några av Skinny Puppys och Nine Inch Nails många mästerverk, och förtjänar att rankas som en framtida klassiker. [10/10]
